— 234 —
från köket. Ägaren av denna bod satt vid dörren i skjortärmarna och rökte, och som en hel mängd rockar och byxor hängde och dinglade ned från det låga taket, och endast två dankar brunno där inne för att visa vad de voro, inbillade jag mig att han såg ut som en man med ett hämndlystet lynne, som hade hängt alla sina fiender och nu satt och njöt av sitt verk.
Den erfarenhet, jag hade inhämtat hos mr och mrs Micawber, ingav mig den tanken, att här möjligen kunde finnas ett medel, varigenom jag för en stund kunde hålla vargen hunger från livet. Jag gick därför in på närmaste sidogata, tog av mig min väst, rullade nätt ihop den under min arm och gick tillbaka till boddörren.
»Ursäkta, sir», sade jag, »jag skulle gärna vilja sälja den här för ett billigt pris.»
Mr Dolloby — åtminstone stod detta namn över boddörren — tog emot västen, ställde sin pipa på huvudet mot dörrposten, gick in i boden, åtföljd av mig, snoppade de båda ljusen med fingrarna, bredde ut västen på disken och såg på den där, höll upp den mot ljuset och såg på den där och sade slutligen:
»Nå, vad begär ni nu för det här lilla västkräket?»
»Å, ni kan nog bäst bestämma priset, sir», svarade jag blygsamt.
»Jag kan inte vara både köpare och säljare», sade mr Dolloby. »Bestäm ett pris på det här lilla västkräket.»
»Skulle aderton pence vara…» började jag efter en stunds tvekan.
Mr Dolloby rullade åter ihop den, lämnade den tillbaka åt mig och sade:
»Jag skulle bestjäla min familj, om jag bjöd nio pence för den.»
Detta var ett obehagligt sätt att framställa saken på, eftersom han därigenom satte mig, som var honom helt och hållet främmande, i den ledsamma nödvändigheten att begära, att mr Dolloby skulle för min skull bestjäla sin familj, men som mina omständigheter voro så tryckande, sade jag att jag skulle nöja mig med nio
