— 235 —
pence, ifall han så ville. Mr Dolloby gav mig nu nio pence, ehuru icke utan ett visst knot. Jag önskade honom därefter godnatt och gick ut ur boden, nio pence rikare, men en väst fattigare. Men då jag knäppte igen min jacka, var detta av föga betydelse.
Jag förutsåg för övrigt tydligt nog, att min jacka härnäst skulle komma att stryka med och att jag skulle få tillryggalägga största delen av vägen till Dover i skjorta och byxor och ändå prisa mig lycklig, ifall jag kunde komma dit i denna dräkt. Utom det obestämda intrycket av väglängden framför mig och av att den unge mannen med kärran och åsnan hade behandlat mig bra illa, tror jag emellertid icke att jag hade någon synnerligen tryckande känsla av mina bekymmer, då jag åter begav mig av med mina nio pence i fickan.
Jag hade uppgjort en plan för hur jag skulle tillbringa natten, vilken jag nu gick att verkställa. Denna plan bestod däruti, att jag skulle lägga mig bakom muren kring min förra skola, där en höstack plägade stå. Det föreföll mig som om det vore ett slags sällskap att ha gossarna och skolsalen, där jag brukade berätta mina romaner, så nära intill mig, ehuru gossarna icke skulle veta att jag var där och ehuru skolsalen icke skulle giva mig skydd.
Jag hade haft ett ganska hårt dagsverke och var duktigt trött, då jag omsider kom ut på Blackheathslätten. Det kostade mig en viss möda att hitta rätt på Salem House, men slutligen fann jag det likväl och fann en höstack i ett hörn och lade mig ned vid den, sedan jag likväl först gått runt omkring muren och tittat upp till fönstren och förvissat mig om att allt var mörkt och tyst där innanför. Aldrig skall jag glömma huru ensam och övergiven jag kände mig, då jag nu för första gången lade mig att sova utan tak över huvudet.
Sömnen infann sig hos mig, liksom hos så många andra förskjutna, för vilka husdörrar voro stängda och på vilka hushundar skällde denna natt — och jag drömde att jag låg i min gamla skolsäng och talade med gossarna i mitt rum, men fann mig plötsligt sittande
