— 243 —
Jag skulle ganska säkert ha tagit fram pengar, om jag icke hade uppfångat kvinnans blick och sett henne mycket sakta skaka på huvudet och sätta munnen i form av ett »nej>».
»Jag är mycket fattig», sade jag och försökte att le, »och har inte några pengar.»
»Vad ska det betyda?» sade kittelflickaren och såg så skarpt på mig, att jag nästan fruktade att han såg pengarna i min ficka.
»Sir!» stammade jag.
»Vad ska det betyda», fortfor han, »att du går med bror mins halsduk? Hit med den!»
Och i ett ryck slet han den från min hals och kastade den åt kvinnan.
Denna brast ut i ett skratt, som om hon tagit det för ett skämt, och kastade därefter halsduken tillbaka åt mig, i det hon åter nickade lika sakta som förut och med sina läppar formade ordet »gå!» Men innan jag kunde följa denna uppmaning, ryckte kittelflickaren halsduken ur handen på mig med en sådan häftighet, att jag for runt omkring som en snurra, band den löst kring sin hals, vände sig därefter om mot kvinnan och slog henne till marken. Jag skall aldrig glömma hur jag såg henne falla baklänges på den hårda landsvägen och ligga där barhuvad och med håret vitt av damm, ävensom hur jag, då jag på något avstånd såg mig tillbaka, såg henne sitta på den längs vägen gående upphöjda gångstigen och torka blodet ur sitt ansikte med en flik av sin halsduk, medan han gick vidare.
Detta äventyr skrämde mig till den grad, att jag, varje gång jag såg några av detta slags människor komma, vände om, till dess jag fann ett gömsle, där jag stannade tills de hade kommit ur sikte, och detta hände så ofta, att jag blev icke så litet fördröjd därav. Men under denna och alla de andra svårigheterna under min resa tyckte jag mig uppehållen och ledd av fantasibilden av min mor i hennes ungdom innan jag kom till världen. Den höll mig ständigt sällskap. Den var närvarande, då jag lade mig att sova bland humlerankorna;
