― 21 ―
måga att vara nöjda och glada, vilket även är ett arv, som de bevarat från sin barndom.
Jag har en viss aning om att jag gör mig skyldig till »slingringar», i det jag stannar för att säga detta, men detta föranleder mig till den anmärkning, att jag bygger dessa slutsatser på min kännedom om mig själv, och om något av det, som jag torde komma att meddela i denna berättelse, skulle häntyda på att jag såsom barn var begåvad med en skarp iakttagelseförmåga, eller att jag såsom fullvuxen har ett livligt minne av min barndom, så vill jag icke neka, att jag gör anspråk på dessa egenskaper.
Då jag, som sagt, ser tillbaka i min barndoms tomma rymd, äro de första föremål, som jag minns träda självständigt fram ur en förvirrad massa, min mor och Peggotty. Vad kan jag vidare minnas? Låt mig se.
Ut ur molnet träder vårt hus — icke nytt, men fullkomligt välbekant för mig i mina tidigaste minnen därav. På nedra botten är Peggottys kök, som vetter ut mot en bakgård med ett duvslag på en stång i mitten, men utan duvor; en stor hundkoja i ett hörn, men utan hund, och en mängd höns, som förefalla mig förskräckligt stora och spatsera omkring på ett bistert och hotande sätt. Det är en tupp, som flyger upp på en stång för att gala och tycks fästa särskild uppmärksamhet vid mig, då jag ser på honom genom köksfönstret, och som kommer mig att darra, så grym och vild är han. Om gässen utanför grinden, som komma vaggande efter mig och sträcka ut sina halsar efter mig, då jag går den vägen, drömmer jag om natten, liksom en person, som är omringad av vilda djur, skulle drömma om lejon.
Här är en lång gång — vilket ofantligt perspektiv är det icke för mig! — som leder från Peggottys kök till porten på framsidan av huset. Ett mörkt skafferi ligger i denna gång, och det är ett ställe, som man måste skynda förbi på kvällen, ty jag vet icke vad som möjligen kan finnas mellan dessa fjärdingar och krukor och telådor, när ingen är där inne med ett matt brin-