— 246 —
rade mig, att jag i det hela taget icke hade kommit för någonting annat, tystnade jag helt förvirrad och kände huru mina kinder glödde.
Min tants jungfru, vilket jag på grund av hennes yttrande förmodade henne vara, lade sina risgryn i en liten korg och gick ut ur boden, i det hon sade till mig, att jag kunde följa efter henne, ifall jag ville veta var miss Trotwood bodde. Jag lät icke säga mig detta två gånger, ehuru jag kände mig så ängslig och upprörd, att mina knän skälvde under mig. Jag följde efter den unga flickan, och vi kommo snart till ett litet prydligt hus med trevliga, utbyggda fönster: där framför låg en liten fyrkantig, sandad gård eller trädgård, full av omsorgsfullt skötta blommor, som spredo en förtjusande doft.
»Här bor miss Trotwood», sade flickan. »Nu vet du det, och det är allt vad jag har att säga dig.»
Med dessa ord skyndade hon in i huset, som om hon velat skaka av sig ansvaret för mitt uppträdande, och lämnade mig kvar vid trädgårdsporten, över vilken jag oroligt tittade upp till salsfönstret, där en till hälften undandragen muslinsgardin, en stor, rund, grön skärm eller fläkta, som var fäst vid fönsterpallen, ett litet bord och en stor stol läto mig förmoda, att min tant i detta ögonblick satt där i vördnadsbjudande majestät.
Mina skor befunno sig nu i ett högst jämmerligt skick. Sulorna hade gått av bit för bit, och överlädret hade sluppit upp och spruckit sönder, så att de hade mist själva formen och skapnaden av ena sko. Min hatt, som tillika hade tjänat mig till nattmössa, var så bucklig och trasig, att ingen gammal bulig, skaftlös stekpanna på en sophög hade behövt skämmas för att tävla med den. Min skjorta och mina byxor, som voro fläckade av svett, dagg, gräs och den Kents mark, på vilken jag hade vilat, samt till på köpet sönderrivna, kunde ha skrämt fåglarna bort från min tants trädgård, medan jag stod där vid trädgårdsporten. Mitt hår hade icke vetat av kam eller borste alltsedan jag lämnade London. Mitt ansikte, min hals och mina händer hade