— 251 —
den till formen mera än något annat liknade en ridklänning utan det överflödiga släpet. Vid sidan bar hon ett guldur, vilket, att döma av dess form och storlek jämte dithörande kedja och berlocker, mera liknade ett herrän ett damur; kring halsen bar hon någonting liknande en skjortkrage, och kring handlederna någonting som liknade små skjortmanschetter.
Mr Dick var, såsom jag redan nämnt, gråhårig och hade en blomstrande hy, och därmed skulle jag ha sagt allt om honom, så framt icke hans huvud hade varit så besynnerligt framåtlutat — icke av ålderdom, utan påminde om en av mr Creakles gossars huvud efter erhållen avbasning — och hans grå ögon utstående och stora, med ett egendomligt, vattenaktigt skimmer i dem, vilket i förening med hans tankspridda sätt, hans undergivenhet för min tant och hans barnsliga glädje, då hon berömde honom, gjorde att jag misstänkte honom för att vara en smula rubbad till sin hjärna, ehuru jag, ifall så var, omöjligen kunde fatta huru han kunde ha kommit hit. Han var klädd ungefär som varje annan bättre karl, i en vid grå morgonrock och väst och vita byxor, och hade en klocka i sin urficcka och pengar i sina byxfickor och slamrade med dessa, som om han varit helt stolt över dem.
Janet var en täck, rödblommig flicka om vid pass nitton eller tjugu år och ett mönster av nätthet och prydlighet. Ehuru jag icke fäste någon vidare uppmärksamhet vid henne i detta ögonblick, vill jag dock nämna här vad jag icke upptäckte förrän senare, nämligen, att hon hörde till en rad av skyddslingar, vilka min tant hade tagit i sin tjänst i den uttryckliga avsikten att uppfostra dem till att sky allt slags manfolk och vilka vanligen fulländade sin avsvärjelse med att gifta sig med den förstkommande.
Rummet var lika nätt och prydligt som Janet eller min tant. Då jag för ett ögonblick sedan lade ifrån mig pennan för att tänka därpå, strömmade havsluften åter in till mig, blandad med doften från blommorna, och jag såg de blankpolerade, skinande, gammalmodiga möb-
