— 252 —
lerna, min tants fridlysta länstol och bordet bredvid den runda gröna fläktan i det utbyggda fönstret, den med gångmattor belagda mattan, katten, tepannslappen, de båda kanariefåglarna, det gammalmodiga porslinet, den med torkade törnrosblad fyllda punschbålen, det stora skåpet med alla slags flaskor och burkar samt, i slående motsats mot allt det övriga, mitt dammiga jag liggande på soffan och observerande alltsammans.
Janet hade gått ut för att göra badet i ordning, då min tant till min stora förskräckelse helt plötsligt blev stel och styv av förtrytelse och knappast hade tillräcklig röst för att ropa:
»Janet! Åsnor!»
Vid detta rop kom Janet rusande uppför kökstrappan, som om huset stått i lågor, störtade ut på den lilla gröna planen framför byggningen och föste bort två sadlade och av ett par damer ridna åsnor, som hade varit nog djärva att sätta sina hovar på den; medan min tant likaledes rusade ut, grep ett tredje djur, som reds av en grensle sittande pojke, vände om det, ledde det bort från det fridlysta området och gav ett par örfilar åt den olycklige tjänstpojken, som hade vågat att profanera denna helgade mark.
Ännu i detta ögonblick vet jag icke om min tant hade någon laglig rätt till denna gröna plan, men hon hade fått det i sitt huvud, och det var alldeles tillräckligt för henne. Den största förnärmelse, som någonsin kunde hända henne och som krävde ögonbliccklig hämnd, var om en åsna beträdde denna obefläckade plats. Med vad helst hon än var sysselsatt, hur underhållande ett samtal, som hon deltog i, än månde vara, så gav en åsna genast hennes tankars ström en annan riktning, och hon rusade genast efter det nämnda djuret. Vattenmuggar och vattenkrukor höllos i beredskap på hemliga platser för att kastas ut över de olovligt inträngande pojkarna; käppar lades i försåt bakom dörren; utfall gjordes vid alla timmar på dagen, och ett oupphörligt krigstillstånd rådde. Detta var måhända en angenäm förströelse för de unga åsnedrivarna, eller kanske funno de mera skarp-
