— 254 —
Kort efter sedan jag hade vaknat, fingo vi vår middag, bestående av en stekt höna och pudding, och jag satt till bords icke olik en uppstoppad fågel och kunde endast med möda röra armarna, men som det var min tant som hade svept in mig, klagade jag icke över detta obehag.
Jag var under hela tiden mycket ivrig att få veta vad hon ämnade göra med mig, men hon åt sin middag under den djupaste tystnad, undantagandes då hon allt emellanåt fäste sina ögon på mig och sade: »Gud tröste oss!» vilket för ingen del tjänade till att minska min fruktan.
Sedan duken blivit tagen från bordet och en butelj sherry (varav jag fick ett glas) hade blivit framsatt, skickade hon åter bud efter mr Dick, som kom ned till oss och tog på sig en så allvarsam min han möjligen kunde, då hon bad honom lyssna till den historia, som hon lockade ur mig genom en mängd frågor. Under min berättelse höll hon sina ögon på mr Dick, vilken jag tror skulle ha fallit i sömn, om hon icke hade gjort detta, och som för var gång han föll in i ett leende straffades med en hotande blick av min tant.
»Vad som kom åt det stackars barnet, att hon gick och gifte om sig, det är mer än jag kan fatta», sade min tant då jag hade slutat.
»Hon förälskade sig kanske i en annan man», menade mr Dick.
»Förälskade sig!» upprepade min tant. »Vad menar ni med det? Av vilket skäl skulle hon väl ha gjort det?»
»Kanske», yttrade mr Dick, sedan han betänkt sig ett ögonblick, »att hon gjorde det för sitt nöjes skull.»
»Just ett vackert nöje!» svarade min tant. »Ett vackert nöje för det stackars barnet att fästa sitt enfaldiga hjärta vid någon gemen karl, vilken hon kunde vara viss om att han skulle misshandla henne på ett eller annat sätt! Jag skulle just vilja veta vad hon tänkte på! Hon hade sett David Copperfield, som allt ifrån vaggan ständigt hade sprungit efter vaxdockor, lämna denna världen. Hon hade fått ett barn — ja, de voro två barn, då
