— 257 —
»Alldeles riktigt», svarade min tant. »Vad skulle ni nu göra med honom?»
»Göra med Davids son?» frågade mr Dick.
»Ja», svarade min tant, »med Davids son.»
»Ah!» sade mr Dick. »Ja. Göra med — jag skulle lägga honom till sängs.»
»Janet!» ropade min tant med samma belåtna segerglädje som jag förut hade märkt hos henne. »Mr Dick vet alltid vad man bör göra. Om sängen är i ordning, skola vi föra honom dit upp.»
Då Janet svarade att den var det, blev jag förd dit upp, visserligen vänligt, men likväl nästan som ett slags fånge, i det min tant gick förut och Janet bildade eftertruppen. Den enda omständighet, som ingav mig mitt hopp, var, att min tant stannade i trappan för att fråga om en bränd lukt, som kändes där, och att Janet svarade, att hon hade bränt min gamla skjorta till sköre ute i köket. Men det fanns inga andra kläder i mitt rum än det löjliga bylte jag hade på mig, och då jag hade blivit lämnad allena där med en liten ljusbit, vilken min tant hade sagt skola komma att brinna i fem minuter, hörde jag dem stänga dörren i lås utifrån. Då jag närmare övervägde allt detta, antog jag det vara möjligt, att min tant, som icke kunde känna mig närmare, måhända misstänkte, att jag hade för vana att rymma och därför tog sina försiktighetsmått för att ha mig i säkert förvar.
Det var ett trevligt vindsrum med utsikt över havet, på vilket månen sken livligt och klart. Sedan jag hade läst min aftonbön och ljuset hade brunnit ned, fortfor jag ännu, erinrar jag mig, att sitta uppe i min säng och se på månskenet där ute på vattnet, som om jag kunnat hoppas att läsa mitt öde däruti, liksom i en klart lysande bok, eller se min mor med sitt barn stiga ned från himmelen längs denna glänsande stig för att se på mig, liksom då jag sist såg hennes milda anlete. Jag erinrar mig hur den högtidliga känsla, varmed jag slutligen vände bort mina ögon, gav vika för känslan av tacksamhet och vila vid åsynen av sängen med det vita omhänget, och huru denna känsla blev ännu starkare, då jag låg
17.— David Copperfield. I.
