— 262 —
den oordnade högen av manuskript, de många pennorna och framför allt den mängd av bläck han tycktes ha i ett dussin stopsbuteljer, innan han upptäckte att jag var närvarande.
»Ha, Phœbus!» sade mr Dick, i det han lade ifrån sig pennan. »Huru det går till i den här världen! Jag ska säga dig något», tillade han med dämpad röst, »jag vill inte att det ska bli omnämnt, men det är en —» här vinkade han åt mig och lade sina läppar tätt invid mitt öra — »det är en galen värld, så galen som Bedlam, gosse!» sade mr Dick, i det han tog sig en pris ur en rund dosa på bordet och skrattade hjärtligt.
Utan att drista mig att yttra någon mening om denna fråga, uträttade jag mitt ärende.
»Tack», svarade mr Dick, »hälsa henne och säg, att jag — att jag tror att jag gjort ett framsteg», återtog mr Dick, i det han for med handen genom sitt grå hår och kastade en allt annat än tillitsfull blick på sin handskrift. »Har du gått i skola?»
»Ja, sir, en kort tid», svarade jag.
»Kommer du ihåg när det var som kung Karl I blev halshuggen?» frågade mr Dick, i det han betraktade mig mycket allvarligt och tog upp sin penna, liksom för att anteckna det.
Jag svarade, att jag trodde att det var år 1649.
»Ja», sade mr Dick och kliade sitt öra med pennan och såg tveksamt på mig, »så säga böckerna, men jag begriper inte hur det kan förhålla sig så, ty om det vore så länge sedan, huru kunde då hans omgivning ha begått det misstaget att taga några av bekymren ur hans huvud, sedan det blivit avhugget, och sätta det in i mitt?»
Jag blev högst förvånad över denna fråga, men kunde icke meddela några upplysningar i detta avseende.
»Det är eget», sade mr Dick med en modstulen blick på papperen och for ännu en gång med handen i håret, »att jag aldrig kan komma på det klara med den saken. Jag kan aldrig få det riktigt klart för mig. Men det är detsamma, det är detsamma», tillade han muntert och
