— 276 —
gav ni henne de sår av vilka hon dog. Detta är sanningen till er tröst, hur ni än upptager den. Ni och edra verktyg må smälta det bäst ni kunna.»
»Tillåt mig att fråga, miss Trotwood», inföll miss Murdstone, »vilken ni, med ett ordval, som jag inte är van vid, behagar kalla min brors verktyg?»
Ännu alltjämt stendöv för denna röst och fullkomligt oberörd av den, fortsatte miss Betsey sitt tal.
»Redan flera år innan ni såg henne — och varför ni enligt Försynens underbara råd någonsin skulle komma att få se henne, är mera än mänskligt förnuft kan fatta — var det, såsom jag redan nämnt, tydligt nog att det stackars enfaldiga barnet förr eller senare skulle komma att gifta om sig, men jag hoppades åtminstone, att det inte skulle komma att gå så illa som det gjorde. Det var vid den tiden, mr Murdstone, som hon födde denne gosse till världen», sade min tant. »Genom detta stackars barn pinade ni henne sedan, och detta är er en obehaglig påminnelse, som gör honom förhatlig för er. Ja, ja, ni behöver inte vrida på er!» sade min tant. »Jag vet nog ändå, att det är sant.»
Han hade under hela tiden stått vid dörren och betraktat henne med ett leende på läpparna, ehuru hans svarta ögonbryn voro starkt rynkade, men nu märkte jag, att ehuru detta leende ännu låg kvar, hade färgen vikit från hans ansikte i ett ögonblick, och han tycktes andas tungt, som om han hade sprungit.
»Och nu farväl med er, sir!» sade min tant. »Och farväl med er också, madame», fortfor hon, i det hon vände sig om mot hans syster. »Låt mig bara få se er ännu en gång rida på en åsna över min gröna plan, så ska jag, så säkert som ni bär ett huvud på edra axlar, slå hatten av er och trampa den under fötterna!»
Det skulle fordras en målare, och det ingen vanlig målare, för att avmåla min tants ansikte, då hon uttryckte sig i dessa högst oväntade ordalag, och även miss Murdstones ansikte, då hon hörde dem. Men både tonen och själva orden uttryckte en så vild häftighet, att miss Murdstone, utan att säga ett ord till svar, försiktigtvis
