FEMTONDE KAPITLET.
Jag börjar på nytt.
Mr Dick och jag blevo snart de bästa vänner och gingo mycket ofta, då han hade slutat sitt arbete för dagen, ut för att låta den stora draken flyga. Varenda dag satt han flera timmar vid sin inlaga, som likväl aldrig gjorde det ringaste framsteg, hur mycket han än arbetade på den, ty huru det var, så smög sig ständigt Karl förr eller senare in i den, och så kastades den åt sidan och en ny börjades. Det tålamod och den förhoppning, varmed han bar dessa ständiga missräkningar, den milda uppfattning han hade av att det icke stod så alldeles rätt till med kung Karl I, de svaga ansträngningar han gjorde för att hålla denne avlägsnad, och det oundvikliga uti att han ändå skulle komma in och skämma bort hela inlagan — allt detta gjorde ett djupt intryck på mig. Vad mr Dick tänkte skola bliva av inlagan, ifall den blev färdig, vart han tänkte att den skulle komma att avgå eller vilken nytta han tänkte att den skulle göra, det tror jag att han visste lika litet som någon annan. Han behövde icke heller på något sätt besvära sig med dylika frågor, ty om någonting var säkert här i världen, så var det, att inlagan aldrig skulle bli färdig.
Det var verkligen en rörande syn, tänkte jag ofta, att se honom med sin pappersdrake, då denna var högt uppe i luften. Det som han hade berättat mig i sitt rum om att han trodde, att den kringspred de upplysningar, som voro klistrade på den och som icke voro annat än gamla blad av misslyckade inlagor, torde möjligen stundom ha varit ett hugskott hos honom, men icke då han var ute och såg upp i luften efter draken och märkte att den
