Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/286

Den här sidan har korrekturlästs

— 282 —

gärde jag icke heller flera upplysningar om honom, och vi talade därefter om andra saker, till dess vi kommo till Canterbury, där min tant, eftersom det nu var torgdag, fick gott tillfälle att låta den grå ponnyn lovera mellan forvagnar, korgar, grönsaker och månglerskestånd. Våra tvära vändningar och slingringar, som ofta förde oss på håret nära intill de nämnda föremålen, ådrogo oss en mängd icke alltid så synnerligen artiga tillmälen av folket som stod omkring, men min tant körde på med fullkomlig likgiltighet, och jag tror sannerligen, att hon med samma kallblodighet skulle ha styrt kosan genom ett fientligt land.

Äntligen stannade vi utanför ett mycket gammalt hus, som sköt ett stycke ut på gatan — ett hus med långa och låga blyinfattade fönster, som sköto ännu längre fram, så att det förekom mig som om hela huset lutade sig fram för att se vad som försiggick på den smala trottoaren därnedanför. Det var av en alldeles fläckfri renhet. Den gammalmodiga klappen på den låga, med utskurna girlander av blommor och frukter utsirade valvporten lyste som en stjärna; de båda stentrappsteg, som ledde upp till porten, voro så vita som om de hade varit belagda med blekt lärft, och alla hörn och kanter, alla utskärningar och bilder, alla de underliga små glasrutorna och de ännu underligare små fönstren voro, ehuru gamla som gatan, lika rena som någon snö, som någonsin fallit på dessa gator.

I det schäsen höll utanför porten och mina ögon nyfiket fäste sig på huset, såg jag ett likblekt ansikte visa sig i det lilla fönstret på nedra botten (i ett litet runt torn, som bildade denna sida av huset) och så hastigt försvinna igen. Därefter öppnades den låga valvporten, och ansiktet trädde ut. Det var lika likblekt som det hade sett ut i fönstret, ehuru ådernätet i detsamma hade den rödaktiga anstrykning, som man ofta ser på en rödhårig persons hud. Det tillhörde även en rödhårig person — en ung man om femton år, antar jag nu, men som såg vida äldre ut — vars hår var klippt så nära som den närmast skurna åkerstubb, som knappast hade några