— 283 —
ögonbryn och alls inga ögonhår samt ögon av en rödbrun färg, vilka till den grad saknade skydd och skugga, att jag erinrar mig att jag undrade hur han skulle kunna sova. Han var högaxlad och knotig, klädd i en torftig, ända upp under hakan hopknäppt rock med en vit halsdukstrasa samt hade en lång skelettlik hand, som särskilt fäste min uppmärksamhet, under det han stod vid hästens huvud och gned sin haka med den och såg upp till oss i schäsen.
»Är mr Wickfield hemma, Uriah Heep?» sade min tant.
»Mr Wickfield är hemma, madame», sade Uriah Heep, ifall ni behagar stiga in här» — och därmed pekade han med sin långa hand på det rum han menade.
Vi stego ur och gingo, sedan vi lämnat åt honom att hålla i hästen, in i en lång, låg sal, som låg utåt gatan och från vars fönster jag, i detsamma jag steg in, såg en skymt av Uriah Heep, som andades in i ponnyns näsborrar och därefter betäckte dem med sin hand, som om han försökte att på något sätt förhäxa honom. Mitt emot den höga, gamla kaminen hängde två porträtt, det ena av en herre med grått hår (ehuru alldeles icke någon gammal man) och svarta ögonbryn, som satt och såg i några med röd tråd hopfästa papper, det andra av en dam med mycket lugnt och milt uttryck, som satt och såg på mig.
Jag tror att jag ämnade vända mig om för att titta efter Uriah Heeps porträtt, då dörren i den bortersta ändan av rummet öppnades och en herre trädde in, vid vars åsyn jag åter vände mig om mot det förstnämnda porträttet för att förvissa mig om att det icke hade stigit ned från sin ram. Men där satt det ännu, och då herrn närmade sig ljuset, såg jag att han var några år äldre än då hans porträtt blev målat.
»Vad god och stig in, miss Trotwood», sade herrn. »Jag var sysselsatt då ni kom, men ni ursäktar säkert min brådska. Ni känner min bevekelsegrund; jag har endast en sådan här i livet.»
Miss Betsey tackade honom, och vi gingo in i hans rum, som var möblerat som ett kontor och fullt av böc-
