— 286 —
men för att slita tvisten sade jag, att jag gärna skulle stanna, om de så ville, och därmed gick jag tillbaka in i mr Wickfields kontor och slog mig åter ned i den stol, där jag först hade tagit plats, och avvaktade deras återkomst.
Händelsevis stod denna stol mitt emot en smal förstuga, som slutade med det lilla cirkelrunda rum, där jag hade sett Uriah Heeps likbleka ansikte titta ut genom fönstret. Uriah, som hade lett hästen in i ett närbeläget stall, satt nu i detta rum och arbetade vid en skrivpulpet, försedd med en mässingsram upptill att hänga upp papper på och varpå det dokument hängde, vilket han nu höll på att avskriva. Ehuru han vände ansiktet emot mig, trodde jag till en början, att han icke kunde se mig, därför att dokumentet hängde emellan oss, men då jag tittade närmare efter, märkte jag till mitt stora obehag, att hans sömnlösa ögon alltemellanåt tittade fram under papperet såsom två röda solar och stirrade på mig i smyg för väl en hel minut i sänder, medan hans penna gick eller låtsade som om den gick lika raskt som förut. Jag gjorde flera försök att undvika dem, såsom till exempel genom att stiga upp på en stol för att titta på en karta borta på en annan vägg, eller genom att fördjupa mig i en tidning, men de drogo mig oupphörligt tillbaka igen, och för varje gång jag såg bort mot dessa två röda solar, kunde jag vara säker om att finna dem i begrepp att antingen stiga upp eller gå ned.
Omsider kommo, till stor lättnad för mig, mr Wickfield och min tant tillbaka efter en tämligen lång frånvaro. De hade icke varit så framgångsrika som jag kunde ha önskat, ty ehuru skolans företräden voro höjda över varje tvivel, hade min tant icke tyckt om något av de hus där jag kunde bli inackorderad.
»Det är mycket ledsamt», sade min tant. »Jag vet inte huru jag ska göra, Trot.»
»Ja, det är verkligen bra förargligt», sade mr Wickfield, »men jag ska säga er vad ni kan göra, miss Trotwood.»
»Nå, vad är det?» frågade min tant.
