— 288 —
tes bestå av idel vinklar och vrår, och i varje vinkel och vrå stod ett litet underligt bord eller ett skåp eller en bokhylla eller en stol eller något annat föremål, vilket kom mig att tänka, att det icke fanns maken till trevlig vrå i hela rummet, till dess jag tittade in i den nästa och fann den lika trevlig, om icke ännu trevligare. Och över allt här inne vilade samma prägel av lugn och renlighet, som utmärkte det yttre av huset.
Mr Wickfield knackade på en dörr i den panelade väggen och en liten flicka, ungefär vid min ålder, kom nu hastigt ut och kysste honom. I hennes ansikte märkte jag genast samma milda och lugna uttryck som hos den där damen, som hade sett ned på mig inne i salen. Det förekom mig som om porträttet hade växt upp till kvinna och som om originalet hade förblivit ett barn. Ehuru hennes ansikte var helt glatt och lyckligt, vilade likväl över det och över hela hennes person en anda av stillhet, godhet och lugn, som jag aldrig har glömt och som jag aldrig skall kunna glömma.
Detta var hans lilla hushållerska, hans dotter Agnes, sade mr Wickfield. Då jag hörde hur han sade detta och såg hur han höll hennes hand i sin, gissade jag varuti hans enda bevekelsegrund här i livet bestod.
Hon bar vid sin sida en liten korg med nycklar i och såg ut att vara en så stadig och förståndig hushållerska som man kunde vänta sig i detta gamla hus. Hon lyssnade med en intagande min till sin far, medan han berättade henne om mig, och då han hade slutat, föreslog han min tant, att vi skulle gå uppför trappan och taga mitt rum i betraktande. Vi följdes åt allesammans, med henne i spetsen, och ett präktigt gammalt rum var det, med stora ekbjälkar och små rutor, och den breda balustraden gick hela vägen dit upp.
Jag kan icke erinra mig när eller var jag i min barndom hade sett ett målat fönster i en kyrka och icke heller erinrar jag mig vad målningen föreställde, men jag vet, att då jag såg henne vända sig om i den allvarsamma dagern uti den gamla trappan och vänta på oss där uppe, tänkte jag på detta fönster, och att jag sedan satte något av dess lugna klarhet i samband med Agnes Wickfield.
