SEXTONDE KAPITLET.
Jag är en ny gosse i mer än ett avseende.
Den följande morgonen efter frukosten började jag åter mitt skolliv. Åtföljd av mr Wickfield begav jag mig till skådeplatsen för mina framtida studier — en allvarsam byggnad, som låg på en instängd gård och hade ett lärt utseende, vilket tycktes stå i full harmoni med de enstaka kråkor och kajor, som flögo ned från domkyrkans torn för att med skolmästerlig hållning promenera omkring på gräsplanen — och blev föreställd för min nye lärare, doktor Strong.
Doktor Strong föreföll mig nästan lika rostig som det höga järnstaketet och järnportarna utanför huset och nästan lika stel och tung som de stora stenvaser, vilka på ömse sidor om dem och runt omkring hela gården, med regelbundna mellanrum, stodo uppställda på den röda tegelstensmuren och liknade förstorade käglor, åt Tiden att spela med. Doktor Strong satt i sitt bibliotek med icke särdeles väl borstade kläder och icke särdeles väl borstat hår; knäbanden på hans kortbyxor voro icke tillknäppta, hans långa, svarta damasker voro oknäppta, och hans skor stodo på kaminmattan och gapade likt två grottor. I det han vände emot mig sina glanslösa ögon, vilka erinrade mig om en för länge sedan förgäten, gammal blind häst, som brukade beta av gräset och stupa Över gravarna på kyrkogården i Blunderstone, sade han, att det gladde honom att se mig och räckte mig därefter sin hand, men jag visste icke vad jag skulle göra med den, då den själv icke gjorde någonting.
Men strax invid doktorn satt vid sitt arbete en mycket vacker ung dam, som han kallade Annie och som jag förmodade vara hans dotter, och denna hjälpte mig nu
