— 293 —
ur min förlägenhet genom att lägga sig ned på knä bredvid doktorn för att hjälpa honom på med hans skor och knäppa hans damasker, vilket hon gjorde med lika mycken glättighet som snabbhet. Då hon hade slutat och vi skulle till att begiva oss ut i skolsalen, blev jag högligen överraskad av att höra mr Wickfield, i det han tog farväl av henne, kalla henne »mrs Strong», och jag undrade huruvida hon möjligen kunde vara doktor Strongs sonhustru eller fru doktorinnan Strong själv, då doktorn i egen person samvetsgrant upplyste mig härom.
»Apropå, Wickfield», sade han och stannade i förstugan med handen på min axel, »har ni ännu hittat på någon lämplig plats åt min hustrus kusin?»
»Nej», sade mr Wickfield, »inte ännu.»
»Sanningen att säga, skulle jag önska att det skedde så snart som möjligt, Wickfield», sade doktor Strong, »ty Jack Maldon har ingenting och går sysslolös, och av dessa två onda ting följer stundom någonting ännu värre. Vad är det doktor Watts säger?» tillade han, seende på mig och rörande på huvudet efter takten i sitt citat: ’Satan hittar lätt på ont för fåfäng hand att göra.’»
»Vet ni, doktor», svarade mr Wickfield, »om doktor Watts hade känt människorna, skulle han med lika mycken sanning kunnat skriva: ’Satan hittar lätt på ont för trägen hand att göra.’ De trägna människorna anrätta även sin goda andel av ont här i världen, det kan ni lita på. Vad har väl de personer gjort, som varit som mest trägna med att förvärva sig penningar eller makt under det sista eller de två sista århundradena? Månne de inte gjort något ont?»
»Jack Maldon ska sannolikt aldrig bli trägen med att söka skaffa sig någondera delen», sade doktor Strong, i det han tankfullt tog sig om hakan.
»Det är mycket möjligt», sade mr Wickfield, »och därmed för ni mig tillbaka till vårt ämne, vilket ni torde ursäkta att jag lämnade. Nej, jag har ännu inte varit i stånd att finna någon plats åt mr Jack Maldon. Jag tror», tillade han med en viss tvekan, »att jag genomskå-
