— 294 —
dar er bevekelsegrund, och detta gör saken ännu svårare.»
»Min bevekelsegrund», svarade doktorn, »är att skaffa Annies kusin och gamla lekkamrat en passande anställning.»
»Ja, jag vet», sade mr Wickfield, »antingen här hemma eller i utlandet.»
»Ja visst», genmälde doktorn, som tydligen undrade varför han lade en sådan tonvikt på dessa ord. »Antingen här hemma eller i utlandet.»
»Edra egna ord, som ni vet», sade mr Wickfield. »Eller i utlandet.»
»Alldeles riktigt», svarade doktorn. »Det ena eller det andra.»
»Det ena eller det andra? Gör det er detsamma?» frågade mr Wickfield.
»Ja.»
»Ja?» upprepade mr Wickfield i förvånad ton.
»Ja visst.»
»Har ni ingen bevekelsegrund för att mena utrikes och inte här hemma?» sade mr Wickfield.
»Nej, det har jag visst inte.»
»Jag är skyldig att tro er och naturligtvis tror jag er», sade mr Wickfield. »Det skulle betydligt ha förenklat min uppgift, om jag hade vetat det förut, men jag bekänner att jag hyste en annan åsikt.»
Doktor Strong betraktade honom med en förbryllad och tveksam min, vilken nästan ögonblickligen efterträddes av ett leende, som i hög grad uppmuntrade mig, ty det var fullt av godhet och mildhet, och såväl däri som i hela hans sätt låg, då man en gång väl hade trängt igenom den tankfulla, grubblande isskorpa, som omgav det, en okonstlad hjärtlighet, som var mycket tilldragande och löftesrik för en ung lärjunge sådan som jag. Upprepande »ja» och »ja visst» och andra korta försäkringar i samma syfte, lunkade doktor Strong framför oss med en egendomlig, ojämn gång, och vi följde efter — mr Wickfield med en allvarlig min, märkte jag, och
