— 295 —
skakande på huvudet för sig själv, utan att veta att jag såg honom.
Skolrummet var en rätt stor sal i den tystaste delen av huset, där ungefär ett halvt dussin av de stora vaserna majestätiskt stirrade in på en och varifrån man även såg en skymt av en gammal inhägnad trädgård, som tillhörde doktorn och där persikorna mognade på den solbelysta muren åt söder. På gräsplanen utanför fönstren stodo två stora aloër i baljor, och de breda, hårda bladen på denna växt (vilka se ut som om de vore av målat bleck) ha alltsedan genom en tankeförbindelse förekommit mig såsom symboler av ensamhet och tystnad. Då vi trädde in, voro vid pass tjugufem gossar ivrigt sysselsatta med sina böcker, men reste sig upp för att hälsa godmorgon på doktorn och förblevo stående, då de sågo mr Wickfield och mig.
»En ny gosse, mina unga vänner», sade doktorn, »Trotwood Copperfield.»
Primus i skolan, en yngling vid namn Adams, trädde nu fram från sin plats och hälsade mig välkommen. Han såg ut som en ung präst i sin vita halsduk, men var mycket förekommande och vänlig och visade mig min plats och presenterade mig för lärarna på ett så behagligt och bildat sätt, att det skulle ha ingivit mig mod, om någonting kunnat det.
Det föreföll mig emellertid vara så länge sedan jag befann mig bland sådana gossar eller vilka jämnåriga kamrater som helst, med undantag av Mick Walker och Mjölig Potatis, att jag kände mig mera främmande, än jag någonsin känt mig i hela mitt liv. Jag var så livligt medveten om att ha genomgått saker som de icke kunde ha någon aning om, och att jag gjort för min ålder, mitt utseende och min ställning såsom en av dem så främmande erfarenheter, att jag nästan tyckte det vara ett bedrägeri att komma hit som en vanlig liten skolgosse. Under den tid jag vistades hos Murdstone och Grindby, den må nu ha varit kort eller lång, hade jag blivit till den grad avvand från gossars lekar och övningar, att jag visste att jag var tafatt och oerfaren i de vanligaste