— 300 —
påflugenhet. Jag ska naturligtvis iakttaga er uppmaning att anse saken såsom något som endast kommer att göras upp mellan er och mig och inte behöver diskuteras hemma hos doktorns.»
»Har ni ätit middag?» frågade Wickfield med en rörelse med handen mot bordet.
»Jag tackar så mycket. Jag ämnar just gå och äta middag hos min kusin Annie», sade mr Maldon. »Farväl!»
Utan att resa sig upp, såg mr Wickfield tankfullt efter honom, då han gick ut. Han tycktes vara en tämligen ytlig ung herre med ett vackert ansikte, ett snabbt uttal och en självbelåten, käck min. Och detta var den första skymt jag såg av mr Jack Maldon, vilken jag icke hade väntat att få se så snart, då jag hörde doktorn tala om honom på morgonen.
Då vi hade ätit, begåvo vi oss tillbaka upp i salongen, där allt tillgick precis som den föregående dagen. Agnes satte glasen och karaffinerna i samma vrå, och mr Wickfield satte sig ned att dricka och drack ganska grundligt. Agnes spelade på pianot för honom och arbetade och språkade och spelade några partier domino med mig. Vid vanlig tid lagade hon teet, och sedan jag därefter hade hämtat mina böcker, tittade hon i dem och visade mig vad hon kunde av dem (vilket icke var litet, ehuru hon påstod motsatsen) och det bästa sättet att lära sig dem och förstå dem. Medan jag skriver dessa ord, ser jag henne med sitt blygsamma, ordentliga, milda sätt, och hör jag hennes lugna röst. Det inflytande, som hon längre fram utövade på mig till allt vad som är gott, börjar redan att låta känna sig. Jag älskar lilla Emili och jag älskar icke Agnes — nej, alls icke på det sättet — men jag känner, att där Agnes är, där äro även godhet, frid och sanning, och att det milda skimmer från det målade kyrkfönstret, som jag såg för så lång tid tillbaka, alltid faller på henne och på mig, då jag är i hennes närhet, och på hela hennes omgivning. Då tiden kom för henne att avlägsna sig för kvällen och hon hade lämnat oss, räckte jag mr Wickfield han-
