— 304 —
Jag frågade Uriah, om han hade vistats länge hos mr Wickfield.
»Det är nu på fjärde året jag varit hos honom, master Copperfield», sade Uriah och slog ihop sin bok, sedan han noggrant lagt märke till det ställe där han hade slutat. »Sedan ett år efter min fars död. Hur tacksam bör jag inte vara för det! Huru tacksam bör jag inte vara för mr Wickfields godhet att taga mig i lära hos sig, ty min mors och mina egna ringa medel skulle ha varit otillräckliga till att betala omkostnaderna därför.»
»Men när lärotiden blir slut, blir ni väl en riktig sakförare?» sade jag.
»Med himlens bistånd, master Copperfield», svarade Uriah.
»Ni blir kanske snart mr Wickfields kompanjon», sade jag för att smickra honom, »och så kommer det att heta Wickfield och Heep, eller Heep, f. d. Wickfield.»
»Ånej, master Copperfield», svarade Uriah med en skakning på huvudet, »jag är mycket för ringa för det!»
Han var verkligen ovanligt lik det utskurna ansiktet på bjälken utanför mitt fönster, medan han satt där i sin ringhet och sneglade på mig, med munnen utvidgad och med skårorna i kinderna.
»Mr Wickfield är en högst förträfflig man, master Copperfield», sade Uriah. »Om ni har känt honom länge nog, ska ni veta det mycket bättre än jag kan säga det.»
Jag svarade, att det tvivlade jag icke på, men att jag själv icke hade känt honom särdeles länge, ehuru han var en vän till min tant.
»Å, verkligen, master Copperfield!» sade Uriah. »Er tant är en älskvärd dam, master Copperfield.»
Han hade ett sätt att vrida sig på, då han ville uttrycka sin förtjusning, som var i högsta grad vidrigt och ledde min uppmärksamhet från den artighet, han hade visat min tant, bort till de ormlika slingringarna av hans hals och hela lekamen.
»En älskvärd dam, master Copperfield!» sade Uriah Heep. »Hon hyser stor beundran för miss Agnes, master Copperfield, skulle jag tro?» {{tomrad}
