― 28 ―
i trädgården och med sina olycksbådande svarta ögon ge oss en avskedsblick innan porten stängdes.
Peggotty, som icke hade yttrat ett ord eller rört ett finger, stängde genast porten i lås, och därefter gingo vi alla in i salen. Tvärt emot sin vanliga sed stannade min mor, i stället för att gå bort till länstolen vid kaminen, i andra ändan av rummet och satt och sjöng för sig själv.
»Jag hoppas att frun haft en angenäm afton», sade Peggotty, som stod stel som en tunna mitt i rummet, med en ljusstake i ena handen.
»Tack, Peggotty», sade min mor med glad röst, »jag har haft en mycket angenäm afton.»
»Ett främmande ansikte är alltid en angenäm omväxling», menade Peggotty.
»Ja, en mycket angenäm omväxling», genmälde min mor.
Då Peggotty fortfor att stå orörlig mitt i rummet, och min mor åter började att sjunga, föll jag i sömn, likväl icke så hårt att jag icke kunde höra röster, utan att likväl fatta vad de sade. Då jag till hälften vaknade upp ur denna oroliga slummer, fann jag Peggotty och min mor i tårar och båda talande.
»En tocken en som den där skulle mr Copperfield inte ha tyckt om», sade Peggotty. »Det säger jag, och det kan jag svära på.»
»Herregud!» sade min mor. »Du vill visst riktigt göra mig galen! Har väl någonsin en stackars flicka blivit så illa behandlad av sina tjänare som jag? Men varför gör jag mig själv den orättvisan och kallar mig flicka? Har jag inte varit gift, Pegotty?»
»Ja, det vet Gud att frun har», svarade Peggotty.
»Men huru vågar du då», sade min mor, »du vet nog, Peggotty, att jag inte menar våga, men hur kan du ha hjärta — att göra mig så bedrövad och säga mig sådana där bittra saker, när du mycket väl vet att jag utom detta ställe inte har en enda vän att vända mig till?»
»Så mycket mera skäl är det att säga att det inte du-
