Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/320

Den här sidan har korrekturlästs

— 316 —

tusentals till lyckan och fört tusentals lyckligt och väl hem igen.»

»Det är någonting djupt rörande», inföll mrs Markleham — »från vilken synpunkt man betraktar det, är det djupt rörande — att se en vacker ung man, vilken man känt allt ifrån det han var barn, resa bort till andra ändan av världen, efterlämnande alla sina bekanta och okunnig om vad som förestår honom. En ung man», tillade hon med en blick på doktorn, »som gör en sådan uppoffring, förtjänar verkligen ett ständigt stöd och beskydd.»

»Tiden kommer att gå fort för er, mr Jack Maldon», fortfor doktorn, »och fort för oss alla. Några av oss kunna enligt tingens naturliga gång kanske knappast vänta att få hälsa er välkommen vid er återkomst. Det bästa vi därför kunna göra, är att hoppas därpå, och detta är fallet med mig. Jag vill inte trötta er med goda råd. Ni har länge haft ett mönster för er i er kusin Annie. Sök att så mycket som möjligt likna henne i hennes dygder.»

Mrs Markleham viftade på sig och skakade på huvudet.

»Farväl, mr Jack!» sade doktorn och reste sig upp, vilket exempel vi allesammans följde. »En lycklig resa, lycka och framgång på er bana i utlandet och en lycklig återkomst hem!»

Vi drucko allesammans denna skål och skakade allesammans hand med mr Jack Maldon, varefter han hastigt tog farväl av damerna och skyndade till porten, där han, sedan han stigit upp i åkdonet, mottogs med en förfärlig bredsida av hurrarop från våra gossar, vilka för detta ändamål hade samlat sig ute på planen. Då jag ilade in bland dem för att öka deras led, kom jag att stå mycket nära intill åkdonet, då det rullade bort, och mitt under bullret och larmet gjorde det ett livligt intryck på mig att se mr Jack Maldon åka förbi mig med ett upprört ansikte och någonting körsbärsfärgat i sin hand. Efter ännu ett glatt leve för doktorn och ännu ett för doktorns hustru, skingrade sig gossarna och jag gick