— 317 —
tillbaka in i byggningen, där jag fann samtliga gästerna stående i en grupp omkring doktorn och talande om mr Jack Maldons avresa, huru han hade burit den, huru han hade varit till mods, o. s. v., o. s. v. Mitt under alla dessa anmärkningar utbrast mrs Markleham:
»Men var är Annie?»
Ingen Annie syntes till, och då man ropade på henne, var det ingen Annie som svarade, men då vi alla hade rusat ut för att se vad som stod på, funno vi henne liggande på golvet i förstugan. I början väckte detta mycken förskräckelse, till dess vi sågo att det endast var en svimning, som hävdes med de vanliga botemedlen, varpå doktorn, som hade lagt hennes huvud på sitt knä, strök undan hennes lockar med sin hand och sade, i det han såg sig omkring på oss:
»Stackars Annie! Hon är så trofast och ömhjärtad! Det är skilsmässan från hennes gamle lekkamrat och vän — hennes mest älskade kusin — som varit orsaken till detta. Det är bra synd om henne! Det gör mig riktigt ont.»
Då hon slog upp ögonen och såg var hon var och att vi allesammans stodo omkring henne, reste hon sig upp med någon hjälp och vände bort huvudet, antingen för att lägga det på doktorns axel eller för att dölja det — jag vet icke vilketdera. Vi gingo in i salongen för att lämna henne ensam med doktorn och hennes mor, men hon förklarade nu, att hon kände sig bättre än hon hade varit ända sedan morgonen och att hon helst ville gå in till oss, varför de förde henne in och satte henne, mycket blek och matt, efter vad det förekom mig, ned på en soffa.
»Kära Annie», sade hennes mor, som pysslade med något på hennes klänning, »se bara! Du har förlorat en bandros. Vill någon vara god och leta efter ett band — ett körsbärsfärgat band?»
Det var en bandros som hon burit vid sitt bröst. Vi letade allesammans efter det — jag själv letade överallt, det vet jag — men ingen kunde hitta det.
