— 318 —
»Kommer du ihåg var du hade det sist, Annie?» sade hennes mor.
Då hon svarade, att hon hade haft det för en liten stund sedan, men att det icke var värt att leta efter, undrade jag hur jag kunde ha tyckt att hon såg blek ut och icke blossande röd.
Emellertid letade vi ånyo, men med lika liten framgång. Hon bad att man icke skulle göra sig mera besvär, men detta oaktat fortsattes letandet här och där, till dess hon åter var frisk och rask, då sällskapet tog avsked.
Medan mr Wickfield, Agnes och jag gingo mycket långsamt hemåt, beundrade Agnes och jag månskenet, varemot mr Wickfield knappast lyfte sina ögon från marken. Då vi omsider kommo till vår port, upptäckte Agnes att hon hade glömt sin lilla sypåse, och jag, som alltid var glad, när jag kunde göra henne en liten tjänst, sprang tillbaka för att hämta den.
Jag gick in i matsalen, där den hade blivit kvarglömd och vilken var mörk och tom, men som dörren stod öppen mellan denna och doktorns arbetsrum, där det lyste, gick jag dit in för att säga mitt ärende och hämta ett ljus.
Doktorn satt i en länstol vid kaminen, och hans unga hustru satt på en pall vid hans fötter. Doktorn läste högt med ett belåtet leende en handskriven förklaring eller utveckling av en teori ur den oändliga ordboken, och hon såg upp till honom, men med ett ansikte, vars make jag aldrig skådat. Det var så skönt till sin form, det var så stirrande i sin själsfrånvaro, det var så fullt av vild, somnambulisk, drömlik fasa för jag vet icke vad. Ögonen stodo vidöppna, och hennes bruna hår föll i två rika klungor på hennes axlar och på hennes vita klänning, där saknaden av bandrosen tydligt föll i ögonen. Så väl jag än erinrar mig hennes blick, kan jag likväl icke säga vad den uttryckte. Jag kan icke ens säga vad den uttrycker för mig nu, då den åter står framför mitt mera mognade omdöme. Ånger, förödmjukelse, blygsel,
