— 319 —
stolthet, kärlek och tillit — jag ser allt detta, och i alltsammans den där fasan för jag vet icke vad.
Mitt inträde och min framställning av mitt ärende väckte henne ur sitt drömmande tillstånd. Jag störde även doktorn, ty då jag kom tillbaka med ljuset för att sätta det på bordet, där jag hade tagit det, klappade han henne på huvudet på sitt faderliga sätt och sade, att han var en ohjälplig, tanklös varelse, som lät fresta sig av henne till att fortsätta att läsa, och att han nu ville att hon skulle gå till vila.
Men hon bad honom ivrigt och enträget, att han skulle låta henne få stanna — att han skulle låta henne få övertyga sig (jag hörde henne viska några otydliga ord i den syftningen), att hon denna afton åtnjöt hans förtroende, och då hon åter vände sig emot honom, sedan hon sett efter mig, då jag lämnade rummet och gick ut, såg jag henne lägga sina hopknäppta händer på hans knä och se på honom med detta samma ansikte, dock något lugnat, då han återtog sin läsning.
Det gjorde ett djupt intryck på mig, och jag mindes det en lång tid efteråt, såsom jag i sinom tid skall få tillfälle att berätta.
