— 324 —
»Vad gjorde han då?» frågade jag för att på den kortaste vägen komma till målet.
»Jo, han var inte där alls», sade mr Dick, »förrän han kom fram bakom henne och viskade. Hon vände sig nu om och svimmade, och jag stod stilla och såg på honom, och han gick sin väg, men det allra märkvärdigaste är, att han sedan dess måste ha hållit sig gömd i marken eller på något annat ställe.»
»Har han hållit sig dold sedan dess?»
»Ja visst», svarade mr Dick och nickade allvarligt. »Han visade sig inte sedan förrän i går kväll. Vi voro ute och gingo i går kväll, och han kom åter fram bakom henne, och jag kände igen honom.»
»Och han skrämde åter min tant?»
»Så att hon skakade i hela kroppen», sade mr Dick, i det han härmade denna rörelse och skallrade med tänderna i munnen. »Höll sig i staketet. Grät. Men, Trotwood, kom hit», fortfor han, i det han drog mig nära intill sig, så att han skulle kunna viska mycket sakta; »varför gav hon honom pengar, gosse, i månskenet?»
»Det var kanske en tiggare.»
Mr Dick skakade på huvudet, som om han helt och hållet förkastade denna förmodan och berättade, sedan han många gånger och med mycken bestämdhet upprepat: »Ingen tiggare, ingen tiggare, ingen tiggare, sir!» att han senare långt fram på kvällen hade från sitt fönster sett min tant giva denna person pengar utanför trädgårdsstaketet i månskenet, och att karlen därefter hade smugit sig bort — in i marken igen, såsom han ansåg sannolikt — och sedan icke vidare syntes till, medan min tant skyndade hastigt och hemligt tillbaka in i huset och ännu denna morgon hade varit helt olika mot vad hon brukade vara, vilket tyngde på mr Dicks sinne.
Till en början var det mig omöjligt att tro annat än att denne okände måste ha varit en inbillning av mr Dick och av samma slag som den där olycklige fursten, som vållade honom så mycket bryderi, men vid närmare eftertanke uppstod likväl den frågan hos mig, om det icke hade varit ett försök eller ett hotelseförsök att undan-
