― 29 ―
ger», genmälde Peggotty. »Nej, det duger inte för något pris! Nej, det gör det inte!»
Jag trodde att Peggotty skulle kasta ljusstaken ifrån sig, så häftiga rörelser gjorde hon med den.
»Hur kan du vara så hård», sade min mor och fällde ännu flera tårar, »och tala så där orättvist till mig? Hur kan du bete dig som om allting vore avgjort, Peggotty, när jag alltjämt säger dig, att det aldrig har överskridit de vanligaste artigheter? Du talar om beundran. Vad ska' jag göra? Om folk ä' nog enfaldiga att hysa en sådan känsla, är det väl mitt fel? Jag frågar dig vad jag ska' göra? Vill du att jag ska raka mitt huvud eller svärta mitt ansikte eller vanställa mig genom att bränna eller skålla mig? Jag tror sannerligen att du skulle vilja det, Peggotty. Jag är övertygad att du skulle bli riktigt glad över det.»
Det förekom mig som om dessa beskyllningar gingo Peggotty mycket hårt till hjärtat.
»Och min kära gosse», utbrast min mor, i det hon gick fram till länstolen, där jag satt, och kysste och smekte mig, »min egen lilla Davy! Är det väl rätt att man låter mig förstå att jag inte håller av min käraste skatt, den sötaste lilla gosse som någonsin funnits?»
»Det är ingen som sagt ett enda ord om någonting sådant», sade Peggotty.
»Jo, det gjorde du, Peggotty!» svarade min mor. »Du vet att du gjorde det. Kunde jag väl dra någon annan slutsats av dina ord, du stygga varelse, fastän du vet lika väl som jag, att jag inte ville köpa mig en ny parasoll när jag fick mitt sista kvartal, fast den gamla gröna är totalt utnött, och fransarna alldeles trasiga? Du vet att det är så, Peggotty; du kan inte neka till det.» Därpå vände hon sig ömt mot mig, lade sin kind intill min och sade: »Är jag en stygg mamma emot dig, Davy? Är jag en otäck, grym, självisk, elak mamma? Säg att jag är det, mitt barn; säg ja, min söta gosse, och Peggotty ska' hålla av dig, och Peggottys kärlek är mycket mera värd än min. Jag tycker ju alls inte om dig, inte sant?»
Vid dessa ord brusto vi alla tre i gråt. Jag tror att
