— 331 —
»Jag tackar så mycket, sir», svarade mrs Heep; »vi känna vår ställning och finna oss med tacksamhet i den.»
Jag märkte att mrs Heep så småningom ryckte mig närmare och att Uriah så småningom tog plats mittemot mig samt att de vördnadsfullt försågo mig med det bästa av det som stod på bordet. Där var visserligen icke någonting särdeles läckert, men jag såg endast på den goda viljan och tyckte att de voro mycket uppmärksamma. Snart började de tala om tanter, och jag berättade dem därpå om min, därefter talade de om fäder och mödrar, och jag talade om min far och mor och därefter talade mrs Heep om styvfäder, och jag började atl berätta henne om min — men hejdade mig, emedan min tant hade rått mig att iakttaga tystnad rörande detta ämne. Emellertid skulle en mjuk ung kork ha haft ungefär lika stor utsikt att motstå ett par korkskruvar, eller en späd, ung tand att stå emot ett par tandläkare, eller en liten fjäderboll att stå emot ett par sällträn, som jag hade att stå mig emot Uriah och mrs Heep. De gjorde allt vad de ville med mig och nystade ur mig, med en säkerhet som jag ännu blyges att tänka på, saker som jag alldeles icke hade någon lust att berätta, och detta så mycket lättare, som jag i min ungdomliga öppenhet satte en viss ära uti att vara så förtrolig och lyckte att jag rent av beskyddade mitt vördnadsfulla värdfolk.
De höllo tydligen mycket av varandra, och jag antager att detta gjorde sin verkan på mig såsom ett drag av natur, men den skicklighet, varmed den ena alltid fullföljde det som den andra hade börjat att yttra, var ett drag av konst, som jag ännu mindre kunde motstå. Då de icke kunde få mera ur mig rörande mig själv (ty rörande mitt liv hos Murdstone och Grindby var jag stum), började de att tala om mr Wickfield och Agnes. Uriah kastade bollen till mrs Heep, och mrs Heep fångade den och kastade den tillbaka till Uriah, som behöll den en stund och därefter kastade den tillbaka till mrs
