— 332 —
Heep, och så fortforo de att kasta den fram och tillbaka, till dess jag rakt icke visste vem som hade den och blev alldeles förbryllad. Därjämte växlade bollen oupphörligt. Än var den mr Wickfield och än Agnes; än mr Wickfields förträffliga egenskaper, än min beundran för Agnes; än omfånget av mr Wickfields affärer och inkomster, än vårt husliga liv efter middagen, än det vin, som mr Wickfield drack, samt orsaken varför han drack det och det bedrövliga uti att han drack så mycket därav; nu ett, nu ett annat och därefter allt på en gång; och under hela tiden märkte jag att jag, utan att säga mycket eller göra annat än att allt emellanåt uppmuntra dem litet, för att de icke skulle överväldigas av sin ringhet och äran av mitt sällskap, oupphörligt berättade saker, som det icke tillkom mig att berätta, och varav jag märkte verkan uti blinkningen av Uriahs inskurna näsborrar.
Jag började att känna mig obehagligt stämd och önska mig väl vara borta igen, då en gestalt, som kom gående utför gatan, gick förbi vår dörr — denna stod öppen för att vädra rummet, vilket var varmt, emedan vädret var tämligen kvavt för denna årstid — kom tillbaka igen, tittade in och därefter trädde in, i det han högt utropade:
»Copperfield! Är det möjligt?»
Det var mr Micawber! Det var mr Micawber med sin lornjett, sin promenadkäpp, sina höga löskragar, sin förnäma min och den nedlåtande rullningen i rösten — alldeles fullständig!
»Min bäste Copperfield», sade mr Micawber, i det han räckte fram sin hand, »det är verkligen ett möte, som är väl ägnat att i själen inprägla känslan av ostadigheten och ovissheten i alla mänskliga ting — kort sagt, ett högst utomordentligt möte. I det jag går nedåt gatan och tänker på sannolikheten av att någonting ska låta höra av sig (varom jag för ögonblicket hyser mycket starka förhoppningar), träffar jag på en ung, men högt aktad vän, som står i samband med det mest händelserika skedet i mitt liv, ja, jag kan säga, med vändpunk-