— 334 —
vi äro honom tacksamma för hans sällskap, liksom vi även äro er tacksamma för er godhet.»
»Min fru», genmälde mr Micawber med en bugning, »ni är alltför artig. Men vad har ni nu för er, Copperfield? Ännu i vinhandeln?»
Jag önskade livligt att kunna få mr Micawber bort härifrån och svarade, med hatten i hand och utan tvivel med ett mycket rött ansikte, att jag var en lärjunge i doktor Strongs skola.
»En lärjunge?» sade mr Micawber och höjde sina ögonbryn. »Det gläder mig ofantligt att höra. Ehuru ett huvud sådant som min vän Copperfields» — härvid vände han sig till Uriah och mrs Heep — »inte behöver den utbildning, som det utan hans kännedom av människor och ting skulle behöva, är det likväl en mark som sväller av en förborgad vegetation — kort sagt», sade mr Micawber leende och med ett nytt utbrott av förtroende, »det är ett förstånd som är i stånd att tillägna sig klassikerna i vilket omfång som helst.»
Uriah, som stod och vred sina långa händer långsamt över varandra, gjorde en spöklik vridning upp ifrån midjan för att uttrycka sitt instämmande i detta hans omdöme om mig.
»Skola vi gå och besöka mrs Micawber, sir?» sade jag för att få mr Micawber härifrån.
»Ifall ni vill göra henne denna ära, Copperfield», svarade mr Micawber och reste sig upp. »Jag hyser ingen betänklighet vid att säga, i närvaro av våra vänner här, att jag är en man som har under åtskilliga år kämpat mot trycket av pekuniära förlägenheter.» (Jag visste att han skulle yttra någonting dylikt, ty han skulle alltid nödvändigt skryta med sina förlägenheter.) »Stundom har jag gått segrande ur striden med mina förlägenheter, och stundom ha mina förlägenheter — kort sagt — slagit mig till marken. Det har givits tider, då jag givit dem en följd av duktiga rapp; men å andra sidan har det även givits tider, då de blivit mig övermäktiga och jag givit tappt och med Catos ord sagt till mrs Micawber: ’Plato, du resonerar väl. Allt är nu förbi. Jag kan inte
