— 346 —
icke primus under de dagar, som nu komma, och har icke på länge varit det. Adams har lämnat skolan för så länge sedan, att då han kommer tillbaka på ett besök hos doktor Strong, det utom mig icke finnas många där som känna honom. Adams skall med det första träda fram för skranket och skall bli advokat och såsom sådan bära peruk, men jag överraskas av att finna honom vida frommare än jag hade trott och mindre imposant till sitt yttre. Icke heller har han ännu slagit världen med häpnad, ty denna går ungefär sin vanliga gång, så gott den kan, alldeles som om han ej funnes där.
En tom rymd, genom vilken skaldekonstens och historiens heroer marschera framåt i majestätiska härskaror, vilka synas mig oändliga — och vad kommer sedan? Nu är jag primus och skådar ned på raden av gossarna under mig, med nedlåtande deltagande för dem som påminna mig om den gosse jag själv var, då jag kom dit. Denna lilla gosse synes icke utgöra någon del av mig; jag erinrar mig honom såsom något som jag lämnat bakom mig på livets väg — såsom något, som jag gått förbi, snarare än varit — och tänker mig honom nästan som en annan.
Och den lilla flicka, som jag såg den där första dagen hos mr Wickfield, var är hon? Även borta. I hennes ställe sysslar den levande avbilden av porträttet, icke längre dess barnsliga kopia, omkring i huset, och Agnes — min ljuva syster, såsom jag kallar henne i mina tankar, min rådgivare och vän samt alla deras goda ängel, som stå under hennes lugna, blida, självförsakande inflytande — är nu en fullvuxen kvinna.
Vilka flera förändringar ha försiggått med mig, utom förändringarna i min växt och mitt utseende och i de kunskaper, vilka jag under tiden samlat? Jag bär ett guldur med kedja, en ring på mitt lillfinger samt en frack med långa skört, och jag förbrukar en hel hop björnister, vilket i förening med ringen bådar illa. Är jag åter förälskad? Ja, jag tillber den äldsta miss Larkins.
Den äldsta miss Larkins är icke någon liten flicka.
