— 357 —
ingen, som förtjänar att älska dig, Agnes. Någon med en ädlare karaktär och i allo mera värdig än någon, som jag någonsin sett här, måste visa sig, innan jag ger mitt samtycke. Hädanefter ska jag komma att ha ett vaksamt öga på alla beundrare och kommer att fordra mycket av den lycklige, det kan jag försäkra dig.»
Så långt hade vi kommit, i en blandning av förtroligt skämt och allvar, vilken för länge sedan hade uppstått helt naturligt av vårt förhållande till varandra, eftersom vi hade känt varandra från det vi voro barn, men nu fäste Agnes plötsligt sina ögon på mig och sade i en helt annan ton:
»Trotwood, det är något som jag vill fråga dig om och som jag kanske inte på länge får tillfälle att fråga om — något som jag inte tror att jag ville fråga någon annan om. Har du märkt att en förändring så småningom försiggått med pappa?»
Jag hade verkligen märkt det och ofta frågat mig själv, om hon också hade gjort det. Mitt ansikte måste ha yppat det i detta ögonblick, ty hon slog ned sina ögon, och jag såg tårar i dem.
»Säg mig vad det är», sade hon med dämpad röst.
»Jag tror — ska jag tala rent ut, Agnes, efter som jag håller så mycket av honom?»
»Ja», sade hon.
»Jag tror att han skadar sig med den där vanan, som har tagit till sedan den tid då jag kom hit. Han är ofta nervös — eller är det kanske bara en inbillning av mig?»
»Det är inte någon inbillning», sade hon och skakade på huvudet.
»Hans hand skakar, hans tal är inte tydligt och hans ögon ha en stirrande blick. Jag har märkt, att han vid sådana tillfällen och då han är minst lik sig själv nästan alltid blir kallad ut för någon affär.»
»Av Uriah!» sade Agnes.
»Ja, och känslan av att vara mindre duglig därtill eller att inte rätt ha förstått saken eller att mot sin vilja ha röjt sitt tillstånd tycks göra honom så orolig, att han följande dag är sämre, och den därpå följande ännu
