— 362 —
vi inte skulle ha fått veta ett enda ord om det där brevet, såvida jag inte själv hade begärt att få se det. Kallar du det förtroende för doktor Strong? Jag är högligen förvånad. Du borde ha bättre förstånd.»
Brevet blev motvilligt framtaget, och då jag räckte det åt den gamla damen, såg jag att den ovilliga hand, ur vilken jag tog det, skälvde och darrade.
»Låt oss nu se», sade mrs Markleham, i det hon höll lornjelten för ögat, »vad det står? ’Minnet av förflutna dagar, min dyraste Annie’, — o. s. v. — nej, där är det inte. ’Den älskvärde gamle proktorn’ — vem är det? Å, bevare mig, kära Annie, så oläsligt din kusin Maldon skriver och så dum jag är! ’Doktorn’ är det naturligtvis. Ja, älskvärd är just rätta ordet!» Här avbröt hon läsningen för att åter kyssa på sin solfjäder och skaka den åt doktorn, som satt och såg på oss med glad tillfredsställelse. »Nu har jag det! ’Det ska inte överraska dig, Annie, att höra’ — nej, det kan det sannerligen inte, eftersom hon vet att han aldrig varit stark; var det inte det jag nyss sade? — ’att jag lidit så mycket på denna avlägsna ort, att jag beslutit att lämna den, kosta vad det vill, antingen med sjukpermission, om jag kan få den, eller också genom att taga avsked, om detta icke kan undvikas. Vad jag utstått och ännu utstår här, är olidligt. Och utan beredvilligheten hos denne den bästa av alla skapade varelser», sade mrs Markleham, i det hon telegraferade till doktorn såsom förut och vek ihop brevet, »skulle det vara olidligt för mig att tänka därpå.»
Mr Wickfield sade icke ett ord, ehuru den gamla damen såg på honom, som om hon av honom väntat en kommentar till detta meddelande, utan iakttog den strängaste tystnad och höll ögonen fästa på golvet. Länge efter sedan vi hade lämnat detta ämne och inlåtit oss på andra ämnen, blev han sittande på detta sätt och lyfte mycket sällan upp sina ögon, utom för att med tankfull panna fästa dem för ett ögonblick på doktorn eller hans hustru eller på båda.
Doktorn tyckte mycket om musik. Både Agnes och