— 365 —
nom, att jag fann det vara klokast att icke göra honom några inviter.
Jag erinrar mig att det som låg mig mest om hjärtat, då vi väl hade kommit ut på vägen, var att i kuskens ögon synas så gammal som möjligt och att tala med utomordentligt grov röst. Det senare åstadkom jag till min stora personliga olägenhet, men jag fortfor emellertid med det, emedan jag tyckte att det var så äkta karlavulet.
»Tänker ni följa med ända fram, sir?» sade kusken.
»Ja, William», svarade jag nedlåtande (jag kände honom). »Jag reser till London. Jag ämnar sedan resa ned till Suffolk.»
»För att jaga, sir?» sade kusken.
Han visste lika väl som jag, att det var ungefär lika troligt att jag vid den här tiden på året skulle fara ned dit på valfiskfångst, men jag kände mig emellertid smickrad av hans fråga och svarade, som om jag icke riktigt hade beslutit mig:
»Jag vet inte så noga om jag kommer att göra ett skott eller par.»
Fåglarna ska vara bra skygga, har jag hört sägas», sade William
»Så tror jag med», svarade jag.
»Är Suffolk er hemtrakt, sir?» frågade William.
»Ja», svarade jag med en viss myndighet, »Suffolk är min hemtrakt.»
»Jag har hört sägas att kroppkakorna ska vara ovanligt rara där», sade William.
Jag hade själv ingen kännedom därom, men ansåg det nödvändigt att uppehålla min födelsebygds institutioner och visa mig förtrogen med dem, och jag nickade därför, som om jag velat säga: »Jo jo men, det är allt säkert det!»
»Och hästarna sen!» sade William. »Det är kräk som heter duga det! En riktigt äkta suffolkhäst är värd sin vikt i guld. Har ni någonsin själv fött upp någon suffolkshäst, sir?»
»Ne-ej, inte just precis!» svarade jag.
