Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/37

Den här sidan har korrekturlästs

― 33 ―

»Hur! Den förtjusande mrs Copperfields påhäng?» utbrast herrn. »Den vackra lilla änkans?»

»Jag får be er vara god och taga er i akt, Quinion», sade mr Murdstone. »En viss person märker ord.»

»Vem då?» frågade den tilltalade herrn skrattande.

Jag såg plötsligt upp, emedan jag var nyfiken att få veta det.

»Å, bara Brooks från Sheffield», sade mr Murdstone. Jag kände mig helt lättad, då jag hörde att det bara var Brooks från Sheffield, ty till en början trodde jag verkligen att det var jag själv.

Det tycktes ligga någonting mycket komiskt hos den där Brooks från Sheffield, ty båda herrarna skrattade då de hörde honom nämnas, och mr Murdstone tycktes ävenledes ha rätt roligt. Efter något skrattande sade den herrn, som han kallade Quinion:

»Nå, vad har den där Brooks från Sheffield för åsikt om den påtänkta affärn?»

»Jag tror inte att Brooks för närvarande har något klart begrepp om den», svarade mr Murdstone, »men i det hela taget är han just inte så synnerligt gynnsamt stämd för den.»

Häråt skrattade man ånyo, och mr Quinion sade, att han skulle ringa efter sherry, för att dricka Brooks skål. Det gjorde han även, och då vinet kom, gav han mig litet därav, med en skorpa till, och lät mig, innan jag drack, stiga upp och säga: »Åt fanders med Brooks från Sheffield!» Denna skål mottogs med livligt bifall och ett så hjärtligt skratt, att det även fick mig att skratta, varåt de andra skrattade ännu mera. Kort sagt, vi hade allesammans mycket roligt.

Därefter gingo vi ut för att promenera nere vid stranden och satte oss i gräset och sågo genom en kikare — jag kunde ingenting se i den, då den sattes för mitt öga, men låtsade som om jag kunde — och därpå återvände vi till hotellet för att äta middag. Under det vi voro ute, rökte de båda herrarna oupphörligt, vilket jag, på grund av lukten från deras grova rockar, antog att de måste ha gjort allt sedan dessa kommo från

3. — David Copperfield. I.