— 376 —
han för mig såsom sin mor, och hon bjöd mig mycket majestätiskt att vara välkommen.
Det var ett ståtligt, gammalmodigt hus, mycket tyst och ordentligt. Från fönstren i mitt rum såg jag hela London ligga på avstånd som en ofantlig dimma, med några ljus glimmande fram här och där. Under det jag klädde mig till middagen fick jag jämnt och nätt tid att kasta en blick på de solida möblerna, de i ramar infattade broderade arbetena (förfärdigade, efter vad jag förmodade, av Steerforths mor, medan hon var flicka) samt några porträtt i svartkrita av damer med pudrat hår och korsetter, vilka kommo och gingo på väggarna, under det den nytända brasan sprakade i kaminen.
I matsalen träffade jag en annan dam, spenslig och kort till växten, mörklagd och icke särdeles behaglig att skåda, men likväl icke ful, vilken väckte min uppmärksamhet, kanhända därför att jag icke hade väntat att få se henne, kanhända därför att jag kom att sitta mitt emot henne, eller kanhända därför att det verkligen fanns någonting anmärkningsvärt hos henne. Hon hade svart hår och livliga, svarta ögon, var mager och hade ett ärr på läppen. Det var ett gammalt ärr — jag borde snarare kalla det en söm, ty det hade samma färg som det övriga ansiktet och var läkt sedan många år tillbaka — som en gång hade gått rakt över hela munnen, ned mot hakan, men nu knappast syntes tvärs över bordet, utom ovanför och på hennes överläpp, vars form det hade förändrat. Jag antog i tysthet, att hon var vid pass trettio år och önskade få sig en man. Hon var en smula förfallen, som ett hus, av att så länge ha varit till salu, men var, som sagt, likväl icke ful. Hennes magerhet tycktes vara en följd av någon förtärande eld inom henne, vilken skaffade sig luft genom hennes djupt liggande ögon.
Hon presenterades såsom miss Dartle, och både Steerforth och hans mor kallade henne Rosa. Jag fann att hon bodde här och under lång tid hade varit mrs Steerforths sällskapsdam. Det föreföll mig som om hon aldrig sade rent ut vad hon ville säga, utan endast antydde det och
