— 377 —
därigenom gjorde åtskilligt mera av det än det verkligen var. Så till exempel, då mrs Steerforth mera på skämt än allvar yttrade, att hon fruktade att hennes son förde ett vilt liv vid akademien, inföll miss Dartle:
»Å, verkligen? Ni vet hur okunnig jag är och att jag bara frågar för att få upplysning, men förhåller det sig inte alltid så? Jag trodde att sådant liv av alla människor antogs vara — vad befalls?»
»Det är en uppfostran för ett mycket allvarsamt yrke, ifall ni menar det, Rosa», svarade mrs Steerforth med en viss köld.
»Ja visst, det är mycket sant», genmälde miss Dartle, »men är det inte ändå —? Jag önskar bli upplyst, ifall jag har orätt — men är det inte verkligen?»
»Vad för slag?» frågade mrs Steerforth.
»Å, ni menar att det inte är det!» svarade miss Dartle. »Nå, det gläder mig att höra. Nu vet jag vad jag bör göra. Det är fördelen av att fråga. Jag ska nu aldrig tillåta folk att i min närvaro tala om slöseri, utsvävningar och dylikt i samband med det där livet.»
»Och det gör ni rätt i», sade mrs Steerforth. »Min sons kurator är en samvetsgrann man, och om jag inte hyste obetingat förtroende till min son, skulle jag i alla händelser lita på honom.»
»Skulle ni?» sade miss Dartle. »Jaså, så att han är samvetsgrann? Verkligen samvetsgrann?»
»Ja, det är jag övertygad om», sade mrs Steerforth.
»Å, så vackert!» utbrast miss Dartle. »Vilken tröst det är! Jaså, så att han verkligen är samvetsgrann? Han är således inte — Men det kan han naturligtvis inte vara, om han verkligen är samvetsgrann. Ni kan inte tro hur det höjer honom i mina tankar att med visshet veta, att han verkligen är samvetsgrann.»
Sina egna åsikter om allting jämte sina invändningar mot allt som hon icke höll med om antydde miss Dartle på samma sätt och stundom, det måste jag tillstå, med mycken kraft, även om hon därvid kom att motsäga själva Steerforth. Ett bevis härpå förekom medan vi ännu sutto till bords. I det nämligen mrs Steerforth ta-
