— 381 —
ifall han icke lagt sig emellan och förmått henne att avstå därifrån.
»Min son har berättat mig, att ni gjorde hans bekantskap hos mr Creakle», sade mrs Steerforth, medan hon och jag sutto tillsammans vid ett bord, medan de båda andra spelade bräde vid ett annat. »Jag erinrar mig verkligen, att han vid denna tid talade om en gosse där, som var yngre än han och som han hade fattat tycke för, men ert namn hade, som ni lätt kan föreställa er, fallit mig ur minnet.»
»Han var mycket god och ädelmodig mot mig under den tiden, det försäkrar jag er», sade jag, »och jag behövde också en sådan vän. Utan honom skulle jag ha blivit alldeles förkrossad.»
»Han är alltid god och ädel», svarade mrs Steerforth med stolthet.
Gud skall veta att jag av allt mitt hjärta höll med om det, och hon märkte det, ty det ståtliga i hennes sätt mot mig minskades redan, utom då hon talade om sin son, då hennes min alltid var stolt.
»Det var i det hela taget inte någon passande skola för min son», sade hon, »långt därifrån, men den tiden måste vi fästa avseende vid särskilda förhållanden, som voro av större vikt än valet av skola. Min sons stolta sinne gjorde det önskligt att få honom till en person som erkände hans överlägsenhet och som ville finna sig i att böja sig för den, och en sådan funno vi.»
Jag visste det, eftersom jag kände mannen, och likväl föraktade jag honom icke mer för detta, utan ansåg det för ett försonande drag hos honom — så framt det över huvud taget kunde räknas honom till godo, att han icke hade motstått en så oemotståndlig varelse som Steerforth.
»Min sons stora förmåga sporrades där av en känsla av frivillig tävlan och befogad stolthet», fortfor den ömma modern. »Han skulle ha gjort uppror mot varje tvång, men han såg att han var ställets hövding och beslöt högsinnat att visa sig värdig sin ställning. Det var likt honom.»
