— 387 —
Åter ett av hans utmärkande kännetecken — intet bruk av superlativ; ständigt en sval, lugn medelväg.
»Är det någonting jag kan ha den äran att göra för er? Frukostklockan ringer klockan nio, och familjen frukosterar klockan halv tio.»
»Nej, jag tackar; det är ingenting.»
»Med förlov, sir, det är jag som får tacka», och därmed och med en liten böjning på huvudet, då han gick förbi sängen, såsom en ursäkt för att han hade korrigerat mig, gick han ut och stängde dörren lika sakta efter sig, som om jag nyss hade fallit i en ljuv slummer, på vilken mitt liv berodde.
Varenda morgon förde vi precis samma konversation, aldrig mer och aldrig mindre, och likväl blev jag, hur högt jag än den föregående aftonen kunde ha höjt mig över mig själv och närmat mig mognare år genom umgänget med Steerforth, mrs Steerforths förtrolighet eller miss Dartles konversation, i denne högst aktningsvärde mans närvaro oföränderligen »barn på nytt», såsom en av våra mindre poeter sjunger.
Han skaffade oss hästar, och Steerforth, som kunde allting, gav mig ridlektioner. Han skaffade oss floretter, och Steerforth gav mig fältlektioner — handskar, och jag började att för samme mästare öva mig i boxningskonsten. Det bekymrade mig icke det ringaste att Steerforth skulle finna mig vara nybörjare i dessa konster, men jag kunde aldrig uthärda att visa min brist på skicklighet inför den aktningsfulle Littimer. Jag hade intet skäl att antaga, att Littimer själv var invigd i dessa idrotter; han lät mig aldrig förmoda någonting sådant, ens genom så mycket som en darrning på ett av sina aktningsvärda ögonlock, men det oaktat kände jag mig, så ofta han var närvarande under våra övningar, som den mest gröna och oerfarna bland dödliga.
Jag uppehåller mig något länge vid denne man, emedan han gjorde ett egendomligt intryck på mig vid denna tid samt på grund av vad som senare hände.
Veckan förflöt på det behagligaste sätt. Den gick
