— 390 —
Du tänker väl gå och besöka din gamla barnpiga, förmodar jag?»
»Ja, naturligtvis», svarade jag, »jag måste först och främst gå och besöka Peggotty.»
»Nåväl», sade Steerforth, i det han såg på sin klocka, »om jag nu ger dig två timmar till omfamningar och tårar, är det nog?»
Jag svarade leende, att jag nog trodde att vi skulle kunna hinna med det på den tiden, men att även han måste gå dit, ty han skulle då finna, att hans rykte hade gått före honom och att han var en nästan lika viktig person som jag själv.
»Jag ska gå vart du vill eller göra vad du vill», svarade Steerforth. »Säg mig bara vart jag ska gå, och jag ska om två timmar inställa mig i vilken stämning du behagar, vare sig sentimental eller komisk.»
Jag gav honom nu en noggrann beskrivning på var han skulle finna mr Barkis' bostad och gick ensam ut. Luften var kall och stärkande, marken var torr, havet var småkrusigt och klart, solen spred fullt upp med ljus, om också icke just mycken värme, och allt var friskt och livligt. Jag var själv så frisk och livlig i min glädje över att vara där, att jag kunde ha hejdat folket nå gatan för att trycka deras händer.
Gatorna sågo naturligtvis smala ut, såsom jag tror att de gator alltid göra, vilka vi endast sett såsom barn, då vi återse dem. Men jag hade icke glömt någonting av vad som fanns på dem och fann ingenting förändrat, förrän jag kom till mr Omers hus. Där det förut endast hade stått Omer, stod nu Omer och Joram, men inskriften: Klädeshandlare, Skräddare, Hattstofferare, Begravningsentreprenör etc. var oförändrad.
Mina steg tycktes vända sig så naturligt fram mot butiksdörren, sedan jag hade läst dessa ord på motsatta sidan, att jag gick över gatan och steg in. Längst bort i butiken satt en vacker kvinna och vaggade ett litet barn på sina armar, medan en annan liten parvel höll fast i hennes förkläde. Jag hade icke någon svårighet att känna igen såväl Minni som hennes barn. Glasdör-