— 391 —
ren till bodkammaren stod icke öppen, men från verkstaden på andra sidan gården kunde jag höra ett svagt ljud av den gamla melodien, som om den aldrig hade upphört.
»Är mr Omer hemma?» frågade jag, i det jag trädde in. »Jag skulle gärna vilja tala med honom ett ögonblick, ifall han är inne.»
»Jo, han är hemma, sir», sade Minni. »I det här vädret tillåter inte hans andtäppa honom att gå ut. Joe, ropa på morfar!»
Den lilla parveln, som höll i hennes förkläde, gav härvid till ett så duktigt rop, att ljudet därav gjorde honom blyg och han begravde sitt ansikte i hennes klänning till hennes stora förtjusning. Jag hörde ett tungt pustande och blåsande komma fram emot oss, och kort därefter stod mr Omer framför oss, mera andtäppt än förut, men med ett icke mycket äldre utseende.
»Tjänare, sir», sade mr Omer. »Varmed kan jag stå till er tjänst?»
»Ni kan skaka hand med mig, om ni så vill, mr Omer», sade jag och räckte fram min egen. »Ni var en gång mycket god och vänlig emot mig, då jag fruktar att jag inte visade att jag tänkte så.»
»Var jag ock?» svarade den gamle mannen. »Det gläder mig att höra, ehuru jag inte erinrar mig när det var. Är ni säker på att det var jag?»
»Ja, fullkomligt säker.»
»Jag tror att mitt minne blivit lika kort som min andedräkt», sade mr Omer, i det han betraktade mig och skakade på huvudet, »ty jag kan inte påminna mig er.»
»Minns ni inte hur ni kom ut till diligensen för att möta mig, och hur jag åt frukost här, och hur vi sedan foro till Blunderstone tillsammans — ni och jag och mrs Joram och mr Joram med, som då ännu inte var hennes man?»
»Nå, kors bevare mig!» utbrast mr Omer, sedan hans överraskning hade ådragit honom ett anfall av hosta. »Vad säger ni? Minni, min söta, kommer du ihåg? Ja,
