— 392 —
Herre Gud, ja — det var ett fruntimmer det var fråga om, skulle jag tro?»
»Min mor», svarade jag.
»Ja visst, ja», sade mr Omer, i det han vidrörde min väst med sitt lillfinger, »och så var det ett litet barn också! Det var två personer. Den lilla personen lades vid sidan av den andra personen. Ja visst, ja, borta vid Blunderstone var det naturligtvis. Herre Gud, ja! Och hur har ni mått sedan dess?»
Jag tackade och sade, att jag hade mått mycket bra och att jag hoppades, att han hade gjort detsamma.
»Å ja, ingenting just att klaga över», sade mr Omer. »Jag märker visserligen, att min andedräkt blir litet kort, men den blir sällan längre då man blir äldre. Jag tar den som den kommer och söker att göra så mycket av den som möjligt. Är det inte det bästa?»
Mr Omer hostade åter till följd av att han hade skrattat och hjälptes att besegra hostan av sin dotter, som nu stod alldeles bredvid och lät det minsta barnet dansa på disken.
»Ack, bevare mig! Ja visst, ja», sade mr Omer. »Två personer! Ja, om ni vill tro mig, så var det just under den där färden som dagen blev bestämd, då min Minni skulle gifta sig med Joram. ’Sätt ut den, sir’ sade Joram. ’Ack, ja, gör det, pappa’ sade Minni. Och nu är han kompanjon i affären. Och se här! Det här är den yngsta!»
Minni skrattade och glättade sitt uppbundna hår utåt tinningarna, då hennes far stack en av sina feta fingrar in i handen på det lilla barnet, som hon lät dansa på disken.
»Två personer, naturligtvis!» sade mr Omer och nickade, med en blick tillbaka i tiden. »Alldeles så! Och Joram håller just nu på att arbeta på en grå med silverspikar; inte det här måttet; — måttet på det dansande barnet — »utan goda två tum kortare. Vill ni förtära något?»
Jag tackade, men svarade nej.
»Hör nu, låt mig se», sade mr Omer. »Formannen
