Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/402

Den här sidan har korrekturlästs

— 398 —

min bekräftelse på detta resultat av hans betraktelser i sängen, och jag gav den.

»Ingenting är säkrare än de», upprepade mr Barkis. »En fattig karl sådan som jag kommer på det klara med den saken då han ligger där. Jag är en fattig karl, sir.»

»Det gör mig ont att höra, mr Barkis.»

»Ja, jag är verkligen en mycket fattig karl», sade mr Barkis.

Här kom hans högra hand långsamt och svagt fram under täcket och fattade med ett osäkert, famlande tag fatt uti en käpp, som var löst bunden vid sidan av sängen. Sedan han trevat omkring sig med detta verktyg, under vilken förrättning hans ansikte antog åtskilliga förvridna uttryck, stötte mr Barkis med den mot ett skrin, vars ena ända jag hela tiden hade sett. Hans ansikte blev nu lugnt.

»Det är gamla kläder», sade mr Barkis.

»Jaså», sade jag.

»Jag skulle önska att det vore pengar, sir», sade mr Barkis.

»Det skulle jag med», sade jag.

»Men det är det inte», sade mr Barkis och spärrade upp ögonen så vitt som det var honom möjligt.

Jag försäkrade, att jag var fullkomligt övertygad därom, varpå mr Barkis kastade en vänligare blick på sin hustru och sade:

»Hon är den dugligaste och bästa bland kvinnor, C. P. Barkis. Allt beröm, som man kan ge C. P. Barkis, förtjänar hon och mera därtill. Hör nu, min vän, i dag måste du skaffa en god middag åt vår gäst — någonting gott att äta och dricka, vasa?»

Jag skulle ha gjort invändningar mot denna onödiga demonstration till min ära, så framt jag icke hade sett Peggotty på andra sidan om sängen stå orolig över att jag skulle göra det. Jag teg därför.

»Jag har litet pengar här någonstans, min vän», sade mr Barkis, »men jag är en smula trött. Om du och mr David vilja låta mig ta en liten lur, så ska jag söka att leta rätt på dem när jag vaknar.»