— 403 —
den lilla skrubb, där jag förr brukade sova, såg han sig omkring på oss, alldeles varm och andlös av sin ovanliga glädje och tillfredsställelse.
»Om ni två herrar — nu två fullvuxna herrar, och sådana herrar —» sade mr Peggotty.
»Ja, det är de!» utbrast Ham. »Bra talat! Det är de! Fullvuxna herrar — det är de!»
»Om ni två herrar, fullvuxna herrar», sade mr Peggolty, »inte ursäkta mig för att jag är i det här tillståndet, när ni få veta hur sakerna stå, så vill jag be er om förlåtelse. Emili, min söta — Hon vet att jag ämnar berätta» — här brast hans förtjusning ut igen — »och har givit sig av. Vill ni vara god och se efter henne ett ögonblick, mor?»
Mrs Gummidge nickade och försvann.
»Om det här inte», sade mr Peggotty, i det han satte sig ned ibland oss framför brasan i kaminen, »är den gladaste aftonen i mitt liv, så vill jag vara en hummer — och det en kokt till på köpet — mera kan jag inte säga. Den här lilla Emili, sir», tillade han med låg röst till Steerforth — »hon, som ni såg stå och rodna här —»
Steerforth endast nickade, men med ett så vänligt uttryck av deltagande i mr Peggottys känslor, att denne svarade honom, som om han hade talat.
»Riktigt», sade mr Peggotty, »det är hon och sådan är hon. Tack, sir!»
Ham nickade flera gånger åt mig, som om han velat säga detsamma.
»Den här vår lilla Emili», sade mr Peggotty, »har i vårt hus varit vad jag tror (jag är en okunnig man, men det är min fulla tro) att ingen utom en liten klarögd varelse kan vara i ett hus. Hon är inte mitt barn; jag har aldrig haft något; men jag skulle inte kunna hålla mera av henne, om hon vore det. Ni förstår! Jag skulle inte kunna göra det!»
»Ja, jag förstår mycket väl», sade Steerforth.
»Jag vet att ni gör det, sir», genmälde mr Peggotty, »och tackar er ännu en gång. Mr Davy här kan minnas vad hon var, ni kan själv bedöma vad hon är, men ingen-
