— 409 —
stånd ifrån honom, men jag märkte att hon gjorde det under hela aftonen.
Såvitt jag erinrar mig, var det nära midnatt, då vi togo avsked. Vi hade fått skeppsbröd och torkad fisk till kvällsvard, och Steerforth hade tagit en helbutelj genever upp ur sin ficka, och den hade vi karlar (jag kan nu säga »vi karlar», utan att rodna) tömt. Vi skildes åt i en upprymd stämning, och medan de alla stodo i en klunga vid dörren för att lysa oss så långt på vägen som de kunde, såg jag lilla Emilis ljuva blå ögon titta efter oss bakom Ham och hörde hennes mjuka röst ropa åt oss, att vi skulle se oss för huru vi gingo.
»En högst intagande liten skönhet!» sade Steerforth, i det han tog mig under armen. »Det är verkligen en egendomlig plats och ett egendomligt sällskap, och det är en alldeles ny erfarenhet att blanda sig med dem!»
»Och så lyckliga vi var», sade jag, »som kom just i rätta ögonblicket för att bli vittnen till deras glädje över giftermålet! Jag har aldrig sett så glada människor! Så roligt att se det och att själv få deltaga i deras okonstlade fröjd, som vi gjort!»
»Den där karlen är väl ändå bra rå och dum för den där flickan, inte sant?» sade Steerforth.
Han hade varit så hjärtlig emot honom och dem alla, att detta oväntade och kalla svar djupt sårade mig, men i det jag hastigt vände mig emot honom och såg ett leende i hans ögon, svarade jag, betydligt lättad:
»Ack, Steerforth, du kan gärna skämta över den fattige! Du kan gärna munhuggas med miss Dartle eller försöka med skämt dölja dina sympatier för mig, så vet jag likväl bättre än så. Då jag ser hur fullkomligt du förstår dem, hur utmärkt väl du kan sätta dig in i en glädje sådan som den gamle fiskarens, eller uppfatta en kärlek som min gamla sköterskas, då vet jag, att ingen av dessa människors fröjder eller sorger, ingen av deras känslor kan vara dig likgiltig. Och jag beundrar och älskar dig tjugudubbelt därför, Steerforth!»
Han stannade och sade, i det han såg in i mitt ansikte:
