— 416 —
ders. Vad gamla gummor kalla ’rysning’ har smugit sig över mig från hjässan till fotabjället. Jag har varit rädd för mig själv.»
»Du brukar annars inte vara rädd för någonting», sade jag.
»Kanske inte, ehuru jag måhända kunde ha åtskilligt att vara rädd för», svarade han. »Nå ja, nu är det överståndet! Jag tänker inte så snart bli melankolisk igen, David, men det vill jag säga dig ännu en gång, att det skulle ha varit väl för mig (och för flera än för mig), om jag hade haft en kraftfull och förståndig far!»
Hans ansikte var alltid uttrycksfullt, men jag hade aldrig sett det uttrycka ett så mörkt allvar, som då han sade dessa ord, med blicken oavvänt vilande på elden.
»Så där mycket frågar jag efter det!» sade han med en åtbörd som om han kastat någonting lätt upp i luften med sin hand. »Jag säger med Macbeth: ’Det borta är, och jag är man igen!’ Och nu till bords, så framt jag inte, likt Macbeth, har stört festen genom en högst beundrad sinnesförvirring, Daphne.»
»Men jag kan just undra var de allesammans hålla hus!» sade jag.
»Ja, det vete Gud!» sade Steerforth. »Sedan jag hade varit nere vid färjan för att titta efter dig, strövade jag hit och fann huset tomt. Detta fick mig att tänka och grubbla, och därunder kom du på mig.»
Mrs Gummidges ankomst med en korg förklarade hur det hade kommit sig att huset stått tomt. Hon hade skyndat ut för att köpa något litet som behövdes till mr Peggottys återkomst med floden, och hade under tiden låtit dörren stå öppen, i händelse att Ham och lilla Emili, vilken senare fick tidigt ledigt denna afton, skulle komma hem medan hon var ute. Sedan Steerforth försatt mrs Gummidge i ett betydligt bättre lynne genom en vänlig hälsning och en skämtsam omfamning, tog han mig under armen och drog mig med sig.
Han hade försatt sig själv i bättre lynne, lika väl som mrs Gummidge, ty det stod nu på sin vanliga höjd, och
