— 418 —
om trakten här. I alla händelser», fortfor han och gick raskt framåt, »har jag köpt en båt, som var till salu — en snabbseglande kutter, säger mr Peggotty, och det är den — och mr Peggotty ska föra den i min frånvaro.»
»Nu förstår jag dig, Steerforth!» sade jag helt förtjust. »Du låtsar som om du köpt den åt dig själv, ehuru du i själva verket gjort det för att göra honom en tjänst. Det borde jag genast ha insett, eftersom jag känner dig. Min kära, goda Steerforth, hur ska jag kunna uttrycka vad jag tänker om ditt ädelmod?»
»Tyst!» sade han och rodnade. »Ju färre ord, desto bättre.»
»Visste jag inte det?» utbrast jag. »Sade jag inte, att det inte fanns någon glädje eller sorg eller någon känsla i sådana redliga hjärtan, som var dig likgiltig?»
»Jo», svarade han, »allt det där sade du. Men låt det nu vara. Vi ha talat nog om den saken.»
För att icke såra honom genom att fortsätta detta ämne, som han lade så föga vikt vid, fortsatte jag det endast i mina tankar, medan vi med ännu raskare steg fortsatte vår vandring.
»Den måste helt och hållet tacklas om», sade Steerforth, »och jag ska låta Littimer stanna kvar här för att ha uppsikt däröver och låta mig veta när den är fullt färdig. Har jag talat om för dig, att Littimer kommit hit?»
»Nej, det har du inte.»
»Jo, han kom i morse med ett brev från min mor.»
I det våra blickar möttes, märkte jag, att han var mycket blek, till och med om läpparna, ehuru han betraktade mig med en stadig blick. Jag fruktade, att någon oenighet mellan honom och hans mor hade framkallat den sinnesstämning, i vilken jag hade funnit honom vid den ensliga härden och yttrade en antydan härom.
»Nej, bevars!» sade han, skakande på huvudet och med ett svagt leende. »Ingenting ditåt. Ja, han har kommit hit, den där betjänten min.»
»Densamma som alltid?» sade jag.
