— 422 —
gande en liten flämtande dvärginna om fyrtio eller fyrtiofem år, med ett mycket stort huvud och dito ansikte, ett par skälmaktiga grå ögon och ett par så utomordentligt små armar, att hon för att skalkaktigt kunna lägga ett finger på sin lilla trubbnäsa, i det hon kärligt blinkade åt Steerforth, var tvungen att möta fingret på halva vägen och lägga sin näsa emot det. Hennes haka, som var vad man kallar en dubbelhaka, var så fet, att den alldeles uppslukade hennes hattband och bandros och alltsammans. Hals hade hon icke, liv icke heller och lika litet några ben, åtminstone inga som voro värda att nämna, ty ehuru hon var mer än fullvuxen ned till det ställe, där hennes midja skulle ha suttit, ifall hon hade haft någon, och ehuru hon, såsom mänskliga varelser i allmänhet pläga, slutade med ett par fötter, var hon likväl så liten, att hon stod bredvid en vanlig stol liksom vid ett bord och mot stolsitsen stödde en påse, som hon bar i handen. Denna dam, som var klädd på ett ogenerat, ledigt sätt, bragte sin näsa och sitt pekfinger i beröring med varandra på ovan beskrivna, mödosamma sätt, höll, av nödtvång, huvudet på sned och tog på sig en ovanligt slug och listig min, genom att tillsluta det ena av sina genomträngande ögon, samt brast ut i en ström av ord, sedan hon ett ögonblick kärligt bligat på Steerforth.
»Huru, min blomma!» började hon skämtsamt, i det hon skakade sitt stora huvud åt honom, »är ni verkligen här? Ack, ni stygga gosse, fy skam, vad gör ni så långt borta från ert hem? Ni har väl något okynne för er, kan jag tro! Å, ni är mig en ljus fågel, Steerforth, och jag också, inte sant? Ha, ha, ha! Ni skulle ha hållit hundra pund på att ni inte skulle få se mig här, vasa? Men jag är överallt, jag, min gubbe lilla! Jag är här och där och Gud vet icke var, likt taskspelarens silverslant i damens näsduk. Men på tal om näsdukar och damer med, så måste ni vara en verklig tröst för er stackars mor, min söta gosse — inte sant?»
Med dessa ord knöt miss Mowcher upp banden på sin
